är så jävla rädd för det här
vill inte känna något

hur kunde jag nånsin vilja det här igen
vet inte hur jag ska våga

Att du fortfarande kan väcka känslor inom mig. Den här gången hat och avsky. Vad fan skulle du göra där? Du har fler val nära dig. Varför var du tvungen att komma till mitt jobb för? Du tycker inte om butiken ens, det har ju sagt själv, efter att vi träffats första gången. Du fick liksom inget bra intryck sa du. Så vad gjorde du där? Tror du visste att jag skulle jobba.
Och när du bara stod där gjorde jag allt jag kunde för att komma undan. Vände ryggen till och gick så långt bort jag bara kunde. Men när du sa hej och gav mig det där leende ville jag bara slå dig tills du inte längre log. Frågade hur jag mådde och jag ville bara säga jag har mått skit men det börjar bli bättre nu tack så jävla mycket. Ville bara komma därifrån, att du bara skulle gå.
Jag hade varit fullkomligt nöjd med att totalt ignorera dig, om du inte sagt nånting och bara gått. För du gjorde mig så jävla arg och jag skakade tills Alex tvingade mig att ta det lugnt. Slå mig sa hon om det känns bättre då

Vad fan gjorde du där? Kan du inte bara hålla dig till din del av Huddinge? Så kan vi gå tillbaka till att inte känna varandra.

När såren inte längre känns, utan bara syns, vad gör man då? När jag fortfarande kommer ihåg varför jag gjorde det hur ont allt gjorde hur jag inte orkade längre. Hur jag grät den natten hur jag grät varje dag under den tiden.
Tänker fortfarande på dig, alldeles för mycket, vet inte hur jag ska sluta. Kan inte sluta tänka på dig. Det här är inte alls vad jag vill.

Jag grät och sa att mitt liv är skit. Att det är ett under att mina armar inte är täckta med ärr. För drar man inte djupt och istället på fler ställen slipper man oroa sig för ärren. Vill inte att folk ska veta hur dåligt jag mår.
Tog hans fingrar och drog dem mot de senaste. Han sa ingenting på många minuter, sen kysste han mig bara och sa jag vill göra dig lycklig du får aldrig göra om det där och jag sa att ingenting är så enkelt. Allt gör ont och det finns bara en väg bort från den smärtan.

Det gör inte ont längre. Det bränner inte längre bakom ögonen, bultar inte längre i bröstet.
Skulle kunna säga att jag är lycklig, men är inte riktigt där än. Mina vänner säger att vi är dumma som redan kallar varandra baby och älskling och jag säger bara YOLO jag orkar inte bry mig om hur man ska vara. Jag tycker om honom, han tycker om mig. Varför ska vi göra det svårt? Varför ska vi låtsas som att vi inte vet vad den andra vill?