Hon har krockat med bilen! Hon somnade bakom ratten!
Vad fan sa du?! och jag grät och grät och hur mår hon har du pratat med henne?! ringer, inget svar söker upp hennes föräldrar, mamman svarar inte men svarar på pappans nummer.
Och när jag fick höra hennes röst, höra henne gråta, fyfan vilken lättnad. Att få höra hennes röst, att hon kunde prata.
Kommer inte ihåg sist jag var såhär rädd, sist jag var så här orolig. Sa åt henne att du måste åka till sjukhuset, fan åk inte hem, åk till sjukhuset! Du kan vara allvarligt skadad ÅK INTE HEM!
De åkte hem innan de åkte iväg. Jag ringer dit och försöker hitta henne, det går inte utan hennes sista siffror. Jag blir datorhacker och gräver upp de. Ringer tillbaka hon är inte inskriven nånstans, sköterskan kan inte hitta hennes register.
Och jag ringer henne igen, hennes föräldrar och syster. Kommer bara till röstbrevlådan.
Vi sitter på skype i två timmar och bara gråter. Oroar oss tänk om hon kört snabbare tänk om trädet varit en meter längre fram
då hade hon inte klarat sig lika bra och vi sa det, fan vilken skyddsängel hon har som vakar över henne, för det förtjänar hon fan.

Och jag har gråtit och gråtit fan vad rädd jag har varit. Vill aldrig mer få ett sådant meddelande. Aldrig aldrig aldrig mer.