Jag undrar hur du mår och vad du gör idag.

Bryr mig för mycket för att det ska vara bra. Borde inte bry mig om det. Men ser dig fortfarande överallt. Vart jag än vänder mig. Vill ha dig här. Kanske inte på samma sätt som för en vecka sen, men det är nog bara abstinensen som talar. En månad sen vi sist träffades. Det börjar nog verka nu. Bryr mig inte lika mycket om dig, somnar med torra kinder nu för tiden. Stirrar inte på rakbladet och tänker inte på hur ont det gör.
För det gör inte lika ont längre. För tiden läker alla sår, det vet jag. Såhär i efterhand. Man tror aldrig att det kommer kännas bättre, aldrig aldrig aldrig. Inte med någon kille har jag nånsin trott att det nånsin kommer vara enklare, kommer kännas bättre.
Men det känns lite bättre. Lite mer och mer för varje dag som går. Men det kan ta ett tag.