Det finns inget som kallas föralltid. Det har jag lärt mig efter fem år med dig. Det skulle vara vi föralltid, men tydligen så blir det inte så och det finns inget som sårar mig mer än tanken på att jag har förlorat dig. Du var den enda jag kunde prata om allt med, absolut allt, jag mådde bra när jag var med dig, när vi var. Du visste vad jag gick och går igenom, du visste hur jag mådde, du var den enda som verkligen visste, den enda jag kunde berätta allt för. Med det förändrades, du förändrades, jag förändrades. Vi gled mer och mer isär, jag trodde vi var starka, vi kunde överlevt det men vi kämpade inte. 03-08 var dom bästa åren i mitt liv.